Stellar Blade

Stellar Blade

Stellar Blade, spelet som marknadsförs i japanska spelbutiker med devisen “produced with a focus on the rear view of the female protagonist”, kan det verkligen vara något för andra än fluktare vars största problem med TV-spel är att de alldeles för sällan kan kombineras med intresset för nakna brudar? Ja, faktiskt. Stellar Blade är, självfallet, först och främst en uppvisning av överdrivet voluminösa kvinnoformer, men i andra hand är det faktiskt också en rätt lovande hack n’ slash-titel.

Det börjar, inte helt olikt hur Master Chief dundrade ner på planeten Halo från Pillar of Autumn för drygt 20 år sedan, med att protagonisten EVE skjuts ut i en skyddskapsel från en illa beskjuten rymdflotta. Hon färdas i raketfart mot marken medan illavarslande stråkar, vinande laserstrålar och explosioner ljuder och blixtrar som om det är EVEs sista stund i livet vi bevittnar. Det är ohyggligt atmosfäriskt, storslaget och välregisserat i hur bilden klipper mellan kriget utanför och EVEs skräckslagna, vilt uppspärrade läppar i den klaustrofobiskt trånga kapseln.

Mot alla odds landar hon dock, tryggt och säkert. Jag kippar efter andan, men knappt hinner jag blinka innan dörren slits upp av en kvinna till synes på rymmen från en porrfilmsinspelning i yttre rymden. Hon tar EVE i handen, rycker henne upp ur kapseln och – se på fan – är inte EVE själv också klädd som en sjuttonårig killes låtsasflickvän? Jodå, rent generellt är de visuella karaktärsporträtten något “alldeles särskilt” i Stellar Blade. Jag har, vad jag kan minnas, nog inte sett så ogenerat otidsenliga former sedan 2017 års Xenoblade Chronicles 2. Hyser du den fullt rimliga åsikten att stereotyp representation är ett problem i spelmedia, då kan det nog ta emot en del att behöva skåda i princip rakt in i EVEs kroppsöppningar under resten av äventyret. Samtidigt finns det, både för fluktare och dig som lyckas bita ihop, som sagt fullt av övriga kvaliteter.

Ihop med Tachy, som kompanjonen heter, rensar jag och EVE sedan upp stranddynerna på monster. Till min hjälp har jag ett svärd, vars attacker utförs antingen med ett tryck på trekant (hård) eller på fyrkant (lätt hugg). Via enklare kombinationer börjar EVE volta, snurra och kasta sig upp i luften, och skulle monstren göra utfall kan jag antingen välja att blockera eller rulla undan. Jag har inte helt lätt att utröna vilken typ av källa stridssystemet främst hämtat inspiration ifrån, vilket gör att jag initialt inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till striderna. EVEs och fiendernas mönster är betydligt långsammare än exempelvis – det mest uppenbara – Bayonetta, men tyngden på olika combos gör att jag inte heller godtar en fullständig liknelse med Souls-titlarna. Jag resonerar inte riktigt med det, ska det sägas, till en början. Mina attacker tycks bland annat ha problem att ta sig an flera fiender samtidigt när det behövs, och pareringarna sitter inte heller som de ska.

Stellar Blade

Inledningens ultraatmosfäriska, audiovisuella konster mattas tyvärr snart av, och jag börjar undra om Stellar Blade ändå inte är lite av en, förvisso välsminkad, nakensimulator. Avigheten i striderna skaver, såväl som designen av miljöerna – först anonyma sanddyner och sedan en gråbrun och övergiven metropol, båda påminnandes om något från Horizon-spelen – och fienderna som huserar i dem. Deras uppenbarelser, spindelaktiga korsningar med skorpioner och stelbenta zombier, luktar oinspirerat och halvunket, inte alls i paritet med de mer framträdande huvud- och bikaraktärerna som överösts med mängder av högupplöst och minutiös “kärlek”. Den obekvämt högt mixade hissjazzen som dränker de liksom undertryckt upphetsade, väsande C-films-aktiga dialogerna på intercom-radion, gör inte saken bättre.

Det generella upplägget är, hur som helst, rättframt och inget vi inte sett förr. Ha ihjäl fiender på linjära banor med små avstickare som ofta leder till en mindre skatt, få erfarenhetspoäng och spara vid en variant på bonfires. Vid dessa får EVE tillbaka sin hälsa, samtidigt som nyss ihjälslagna fiender kommer tillbaka till liv. Där erbjuds även möjlighet att uppgradera EVE i ett vidsträckt färdighetsträd uppdelat på sex cirklar med olika rubriker som attack, defense, och så vidare. Med ett något sånär utökat rörelsemönster möter jag så sista bossen efter runt en timmes speltid, och här faller bitarna på plats för mig. Jag drar på munnen, och tror mig äntligen förstå var Stellar Blade ämnar lämna mig, och vad Sony och utvecklarna på Shift-Up siktar mot i resten av äventyret.

Stellar Blade lider till sin början, enligt min uppfattning, av en stark dos av samma syndrom som många actionspel med uppgraderingsbara färdigheter gör i sina respektive inledningar. Protagonisten rör sig något stelt, ryckigt och osmidigt för att utvecklingsresan ska bli mer kännbar. Det hör inte till ovanligheterna i exempelvis Metroidvania-titlar (jag ser på dig Hollow Knight) men även min personliga favorit Ghost of Tsushima led av detta. Det är också vad jag tror gäller för Stellar Blade. För sista bosstriden, precis efter att jag tillskansat mig färdigheten att teleportera igenom fiendernas tidigare oparerarbara attacker, är exakt så som jag vill ha den. Akrobatiskt, svårt, hårresande hektiskt och tight som…. skinnet på en falukorv. Och med ett avgörande hugg som skär upp bossen på mitten som ett blixtlås tar jag avsked av EVE, hungrig efter mer. Sexgalning eller ej – Stellar Blade kan nog bli ett riktigt bra äventyr.

Stellar Blade