Allra bäst: Christopher Nolan

Allra bäst: Christopher Nolan

Stora regissörer gör stora filmer, det är ett erkänt faktum som har varit extremt tydligt genom åren och att Christopher Nolan är en stor regissör av vår tid är det väl få som tvivlar på. Han har också rättmätigt blivit rikligt hyllad för sina magnifika rullar men frågan är, vilka är hans allra bästa?

(5) The Dark Knight (2008)

Det divideras fortfarande i om huruvida Nolans andra Batman-rulle hade varit den succé den är i dag om inte Heath Ledger hade porträtterat Jokern. Om filmens framgång de facto enbart berodde på honom, en framgång som dessutom oundvikligen späddes på ytterligare efter hans tragiska frånfälle. Sanningen ligger väl som vanligt någonstans mitt emellan. De flesta kan nog hålla med om att The Dark Knight inte hade varit tidernas bästa superhjältefilm utan Ledger men vi skall heller inte förringa bröderna Nolans betydelse. Christopher och Jonathan skrev och regisserade trots allt ett modernt karaktärsdrivet kriminaldrama som saknade motstycke. Detta i en era där Hollywood försökte trycka in så många slätstrukna superhjältar och superskurkar som det överhuvudtaget var möjligt i var och varannan film. De valde en helt annan väg, genom att vad som nästan kan kallas ett intrikat kammarspel spela ut en lika stoisk som plågad Batman mot hans mest ikoniska fiende i ett psykologiskt men fortfarande storslaget drama, där Nolan inte tvekade inför att slänga in både filosofi, moral och politisk i den episka mixen.

Allra bäst: Christopher Nolan

(4) Oppenheimer (2023)

Nolans alla år av erfarenhet i en och samma film. Det var hit han ville komma till slut. Ett tätt, nästan tre timmar långt bombastiskt spektakel som till skillnad från nästa film på listan var full av briljant dialog och kända skådespelare som alla presterade på toppen av sin förmåga. Perfektionisten Nolan sin vana trogen bjöd här på ett vansinnigt vackert hantverk som imponerade in i minsta detalj. Han hade förstås kunnat göra det enkelt för sig, glidit runt på den bekväma räkmackan och bara fokuserat på att berätta en rak story om atombombens historia men det här projektet handlade inte bara om vetenskaplig jargong om fissioner och fusioner utan minst lika mycket om politik, moral, prestige och kedjerökning. Den oerhört tunna linjen mellan galenskap och briljans. Där någons hjältemod var någon annans vanära. Samtidigt en nagelbitare av rang och bomberna som släpptes var lika öronbedövande som de var ångestfyllda. Ludwig Göranssons domedagsorkester som pumpade på som om det inte fanns någon morgondag, vilket ju inte heller gjorde för de som fick uppleva Robert Oppenheimers uppfinning på nära håll.

Allra bäst: Christopher Nolan

(3) Dunkirk (2017)

Den stora frågan efter Interstellar var, vad skulle Nolan göra nu? Hur fortsätter man att utvecklas och överraska när man samtidigt vet att förväntningarna kommer att vara skyhöga vad man än tar sig för? Vid första anblicken kändes ett projekt som Dunkirk därför lite fegt och förutsägbart, jag menar Andra Världskriget? Kom igen, hur mycket mer kan kräma ur från ett redan snustorrt tema? Men han visste förstås exakt vad han gjorde. Nolan sparade inte på något krut i den här publikprövningen. Det var en massiv produktion som faktiskt påminde en hel del om James Camerons Titanic. Det må låta som en helt absurd jämförelse men det minutiösa och grandiosa scenarbetet bar helt klart spår av Camerons egna grand cru av episka rullar i diger skala. Nolans förödelse var pyramidal. Insatsen skyhög, och ångesten outhärdlig. Inga flaggor vajade i luften, inga fanfarer blåstes. Här var namn överflödiga. Här dog man snabbt i sanden utan att någon brydde sig. Man var helt enkelt kanonföda men i krig krävs både offervilja och sammanhållning, något som snabbt kan utvecklas till både paranoia och egoism i pressade stunder och här är Nolan oöverträffad, att vända hopp till förtvivlan innan man hinner blinka och i Dunkirk var dessa scener rent av ohyggliga. Hans Zimmers soundtrack höll sedvanlig hög klass och det gödde den konstanta känslan av undergång och misär.

(2) Memento (2000)

Filmen som startade Nolan-hysterin. Från obskyrt bidrag på Sundance-festival till tidlös kultrulle som nu har en speciell plats i varje cineasthjärta. Baklängesberättelsen om Leonard som inte kan skapa nya minnen var både banbrytande och fängslande när den kom. Nu är Memento Christopher Nolans största inspirationskälla. Att ha sig själv som sin största influens fungerar sannerligen inte för alla men för Nolan har det gått utmärkt. Alla senare experiment med tidshopp, multipla tidslinjer, tvivel på de egna sinnena och oväntade finaler tog sin början här, i blott hans andra film. Från The Prestige till Oppenheimer. Vill man vara elak kan man säga att han bara har fortsatt att göra Memento men med gradvis högre budget men så enkelt är det förstås inte. Memento sticker dock tidigt ut från den stora massan och det är onekligen den omvända berättartekniken här som är genialisk. När Nolan återuppfinner en klassisk noir-historia genom den till sin egen. Det var här, i Memento han hittade sin inre auteur och även om hans arbete skulle komma att bli mer förfinat för varje enskild film så var det här grunden lades för snart 24 år sedan.

NOLANS BÄSTA FILM:

(1) Inception (2010)

En näst intill omöjlig film att göra, i synnerhet för tretton år sedan och det tog honom också tio år att komma på hur en sådan komplex säck skulle kunna knytas ihop men Christopher Nolan lyckades på något mirakulöst sätt att ro projektet i land, med bravur. I grunden en simpel heist-rulle bland många. I verkligheten en sci-fi-thriller som var lika massiv som den var granulär. Där lagren var lika många som de var djupa. En film där vi hela tiden tvingades ifrågasätta våra sinnen, där nästa mindfuck aldrig var långt borta. Att vi, så här mer än ett decennium senare fortfarande inte är helt säkra på huruvida Dom Cobbs totem verkligen snurrade eller inte cementerar detta faktum. Jag är också helt övertygad om att den diskussionen kommer att fortsätta i all evighet. Visuellt helt makalös med Matrix-doftande uppgörelser i trånga korridorer till snötäckta vidder med James Bond-liknande teman. Med Inception visade Nolan en hel filmvärld att en blockbuster faktiskt kan vara både smart och originell.