Från TV-spel till TV-serie

Från TV-spel till TV-serie

Jonas Mäki vill se:

Gears of War

Världen i Gears of War liksom bara tigger om en riktigt bra TV-serie, men där TV-spelen tar sin början efter planeten Seras (eller snarare dess invånare) möte med Locust, skulle jag vilja veta vad som händer innan. Det finns gott om information via böcker och annat, men jag gissar att relativt få ändå konsumerat detta jämfört med spelen och TV-serien skulle därmed kunna bli en bra brygga som bättre förklarade varför världen ser ut som den gör. Gears of War-serien skulle med fördel kunna bestå av mestadels ganska få bekanta namn helt enkelt eftersom väldigt många kommer dö, och att hitta någon som kan spela Marcus Fenix blir lättare av det faktum att det ska vara en yngre inkarnation vi inte sett särskilt mycket av tidigare.

Givetvis bör storyn ta avstamp i ett skräckperspektiv där en fullständigt hänsynslös fiende smular sönder en fredlig värld och man inte är säker någonstans, men det kommer givetvis även krävas feta actionsekvenser med en våldsamt massa köttande. Helst skulle jag vilja att Cliff Bleszinski som hittills hållits utanför serien fick vara med som konsult eftersom han trots allt verkligen förstår serien och detta utspelas före spelen. Bland regissörer vore väl Zack Snyder ett självklart val, men han är lite för mycket yta i förhållande till innehåll, och jag lägger istället min röst på Joseph Kosinski (Ovlivion, Top Gun: Maverick och han gjorde även Mad World-trailern till Gears of War 3). Skådespelare har jag egentligen inga idéer till dock, annat än att jag hoppas på lite yngre förmågor på kanske 30 år som kan få växa i takt med serien om det blir fler säsonger.

Från TV-spel till TV-serie

Olof vill se:

Half-Life

Hur klippt och skuret är inte Half-Life för TV-formatet? Föreställ er hur pilotavsnittet presenterar oss för persongalleriet på den enorma forskningsstationen Black Mesa. Vi introduceras för forskarnas vardag och lär känna deras arbete, tas med på en rundtur (varför inte via den kända kabinliften/spårvagnen?) i det enorma megakomplexet beläget i hjärtat av New Mexico och häpnar över storleken och de topphemliga, hypermoderna laboratorierna. I fikarummet får vi höra talas om en ny säkerhetsvakt, Barney Calhoun, som anträder sin tjänst som säkerhetsvakt senare samma dag. Det pratas även om en viss Gordon Freeman som är sällsynt sen till ett rutinexperiment. Allt är till synes som vanligt. Häftigt, men också händelselöst och lite småtradigt. Och sedan brakar det loss, Chernobyl-style.

Den lättsamma, soliga och uppsluppna tonen försvinner som i ett trollslag med Gordons öppning av portalen till Xen, och Half-Life-serien blir till en tour de force av råmörk och skräckfylld thriller-spänning i tio urtighta avsnitt. Tonen är jordnära, realistisk med sparsmakade sci-fi-inslag, och följer å ena sidan säkerhetsvakten Barney Calhoun, å andra sidan soldaten Adrian Shepherd som skickats in att “rensa upp” alla överlevande. Hela tiden finns Gordon Freeman som en slags mystisk vålnad i kulisserna, och trots att han skymtar förbi enstaka gånger yttrar han aldrig ett ord. Samma sak med den ständigt uppdykande G-Man.

Med kontinuerliga perspektivbyten och korsklippta scener får Half-Life, Blue Shift och Opposing Force plats i en enda säsong. Ett fåtal mindre sidohistorier äger rum, men absolut inget som inte är underordnat det större narrativet som är överlevnad och flykt till varje pris. Till nästkommande säsong introduceras vi sedan till Alyx och Eli Vance, Russel, Olga och gänget i en berättelse som norpats från Half-Life: Alyx, och lagom till säsong tre vaknar Gordon upp ur sin kryosömn och slussas in till City 17 för att där mötas upp med vår käre Barney Calhoun, som får agera huvudperson ihop med Alyx. Regi, manus och produktion har jag inga exakta önskemål för, men gällande skådespelare vill jag, under inga omständigheter, se några Hollywood-ansikten. Framför kameran önskar jag mig nytt blod, nya förmågor, och det ska absolut inte vara några barn i rollerna heller, något jag upplever blivit en trend på senare tid i Hollywood. Låt skådespelare med lite ålder, erfarenhet, tyngd och allvar gestalta karaktärerna. Hellre några år extra innanför västen än en Chalamet/Holland-ungdom i rollen som Calhoun eller Freeman.

Från TV-spel till TV-serie

Conny:

Mass Effect

Jag förstår absolut att man tvivlar gällande det kring att ta ett spel till en streamingtjänst med tanke på all den skit vi fått genom åren. Men vi befinner oss ju lite i en revolution kring det där. När vi numera nästan kan ha höga förhoppningar kring att det blir riktigt bra. Så, när jag tänker på hur bra Mass Effect kan fungera med snygga effekter och ett bra manus så pirrar det till lite. Vi har ju flertalet spel som inspiration kan hämtas ifrån, där man till och med kan göra rena säsonger baserat på spelen iordning om man nu så önskar, eller plocka lite delar från allt för att komprimera det till tio riktigt snortajta avsnitt. Jag vet inte vilket jag hade föredragit mest faktiskt, men okej då, två säsonger baserat på de tre första spelen hade väl känts okej. Eller bara att man tar konceptet och sätter det i en ny slags “alien går bananas”-premiss. Vanligtvis föredrar jag ju att man är väldigt trogen grundmaterialet men här känns det verkligen som man kan skriva spännande scenarion med spelen som en stabil grund att utgå ifrån.

Jag tänker mig också att både den kvinnliga och manliga versionen av Shepard får existera när det blir serie. Det skulle nog kunna bli bra. Som den manliga skulle jag tillsätta Chris Pratt… nej, jag skojar, faktiskt. Rollen skulle gå till Jeremy Allen White från succén The Bear och den kvinnliga versionen får Karen Gillan spela. Seth Green får givetvis axla samma roll som han gör röst till i spelet, som Joker – pilot över skeppet Normandy och skeppet givetvis ska vara ett praktiskt byggt set. Herregud, vad fint just det skulle bli. Eftersom karaktärsgalleriet är ganska stort så nämner jag inte alla och vissa skulle ju vara gömda under ganska enorma mängder av smink och proteser. Men dessa kräver ju ändå sina röster och gestaltning såklart. Vi har ju den fagra Miranda Lawson som jag tänkte att Alexandra Daddario kunde passa som, Garrus Vakarian tar Josh Brolin hand om och Grunt gestaltas av John Cena. Makalöst fin casting alltså. Mass Effect är en fantastisk grund att göra ett episkt rymdäventyr av. Lika stora delar Star Trek som Star Wars, fyllt av fantastisk action och så då Normandy som en slags “bas” där alla spännande äventyr utgår ifrån och som ger upphov till massor av dialog och att få uppleva den kemi som man vill finna mellan detta karaktärsgalleri. Men mest ser man ju fram emot mängder av fräcka rymdstrider, såklart.

Mackegård:

Bioshock

Ända sedan eftertexterna rullade efter den sista delen av Burial at Sea-expansionen till Bioshock Infinite har jag längtat tillbaka. Tillbaka till havsbottnen, till mörkret, till stora pappor, till små systrar, till vanställda missbrukarmonster och ja, till Rapture helt enkelt. Första delen står sig än idag som något av det absolut bästa jag någonsin har spelat och detta till stor del på grund av den otroligt kompakta atmosfären som ramar in hela äventyret till ett estetiskt mästerverk. Rapture rymmer heller inte bara en enda historia, utan en Bioshock-serie skulle mycket väl kunna skildra berättelser från flera olika tidsperioder i undervattensstadens mörka förflutna. Kanske inleds den med ett avsnitt från dess glansdagar, följt av inbördeskriget och övergången till den mörka verklighet som vi minns från spelen, där den skurkaktiga politikern Andrew Ryan, spelad av Adrian Pasdar, ständigt är närvarande på ett eller annat sätt.

Jag vill se mörk och rå serie som aldrig drar sig för att bli sådär äckligt obehaglig i dess värsta stunder, samtidigt som det svaga hoppet från stadens skonade invånare fortfarande lyser svagt som lågan på ett nästan utbrunnet stearinljus. Tolkningen av Rapture är helt avgörande för hur serien skulle lyckas och det är nästan ett krav att den ursprungliga visionen från Irrational Games bevaras hyfsat intakt. Lägg sedan på tonvis med högkvalitativa praktiska effekter i skapandet av miljöer, kostymer, masker och rekvisita. Nyckeln till framgång ligger i att allt behöver kännas äkta, kallt och allmänt farligt, och digitala effekter ska användas sparsamt. Jag hoppas innerligt på att en serie om Bioshock blir verklighet en vacker dag, speciellt nu när TV-spel allt oftare blir till stora succéer i live action-format, men det får inte göras halvhjärtat. Ta in Ken Levine som producent och manusförfattare och gör det här på rätt sätt.

André:

Red Dead Redemption

Vilda västern är en sällsynt genre på TV-fronten som man bara vill ha mer av. Jag vill ha mer TV-västern, åtminstone. Ni ser, Deadwood lämnade ett stort tomt hål efter sig som ännu inte har fyllts ordentligt. Visst, Deadwood fick chansen att avslutas med den finfina TV-filmen Deadwood: The Movie, och så har vi ju också det gripande hämnddramat The English, men jag är ute efter något mer råbarkat. En fläskig, snordyr västern som exempelvis kan hålla HBO-klass och vara en av de där obligatoriska “måste ses innan man dör”-serierna som alla på jobbet pratar om. Det är dags att göra Red Dead Redemption-franchise till TV-serie.

Red Dead Redemption behöver knappast en introduktion här. Det är ju ett av mest älskade TV-spelen någonsin, som dessutom förgylldes med Arthur Morgans tragiska historia i Red Dead Redemption 2. Rockstars västernvärld är nämligen redan proppad av emotionellt djup, färgstarka karaktärer, drösvis med detaljer, legendariska berättelser och scener som har fått spelare att både skratta och gråta. Taylor Sheridan som showrunner, Josh Holloway/Norman Reedus som John Marston, Josh Brolin som Arthur Morgan och en Game of Thrones-budget hade gjort detta till ett obligatoriskt TV-fenomen.

Man kan argumentera för att en Red Dead Redemption-show vore överflödig med tanke på att redan är så cinematiskt, att det vore kontraproduktivt att adaptera något som redan hyllar otaliga västernklassiker. Men precis som i The Last of Us-serien finns det också utrymme att berätta mindre historier och tillföra nya perspektiv i en laglös nation som sakta men säkert civiliseras – ofta till ett högt pris. Tänk att få återuppleva ögonblick som första ridningen till Mexico eller salongssekvensen med Lenny tillsammans med dina nära och kära som aldrig har rört spelen tidigare och som nu kan dela dina käraste spelminnen. Det behövs alltså mer hårdhänt västern i våra TV-rutor och jag tror att Red Dead vore ett naturligt steg i rätt riktning.

Del två av denna artikel dyker upp under morgondagen.