Det eviga samlandet

Det eviga samlandet

Mackan här på redaktionen lever ett städat liv med blanka vita hyllor i löpmeter som ekar tomma. En ytterst minimalistisk man helt enkelt som saknar allt vad sentimentalitet heter. När han sitter där hemma någonstans på skåneslätten och beundrar sin dyra papperskorg från Chanel eller vad den nu är i från så har han väldigt roligt åt mig och Conny som trots allt är raka motsatsen, vi kan inte ens stava till minimalistiskt.

Conny har allt annat än just "avskalat" hemma och även jag som bor på en liten yta har ändå lyckats skrapa ihop en massa saker som trängs på hyllor och TV-bänk. Conny till exempel är helt galen i Duplo, eller Lego kanske det var, och lägger sin lön på att köpa samlargubbar och annat trevligt som spetsgardiner och sidenblommor. Själv har jag också råkat köpa en och annan samlargubbe och får ibland lite saknad i hjärtat när jag tänker på att jag aldrig mer kommer kunna besöka Gamestop och köpa mer. Men samtidigt tror jag inte vi är ensamma med att nästa in oss, jag tror vi är fler som fyller våra liv med plotter än med tomma rena hyllor. Alla har vi någon gång i livet samlat på något.

Samlarkort, frimärken eller tändsticksaskar. När jag var liten kunde jag till exempel inte komma hem utan ett tiotal stenar i byxorna. Lena stenar som jag likt Rainman satt och gned mot kinden och sedan la i någon låda som min snälla mamma sedan rensade ur och slängde när jag glömt bort dom. Min pappa muttrade ofta att jag påminde om hans gamla mor Tyra allt för mycket, sentimental till tusen som såg minnen i de konstigaste av ting och det är en sanning med definition. I en liten plåtask som hittade upp till ytan under min senaste flytt låg en bortglömd skatt, mina gamla biobiljetter. Blekta till förbannelse men förde man dom nära näsan kunde man nästan förnimma doften av oljiga popcorn och minnet av den där gången när vi skulle se Gilbert Grape och jag hamnade bakom han med mikrofonfrilla som var så lång så han såg ut som om han rymt från ett basketlag på elitnivå.

Det eviga samlandet

En gång hittade jag en glasspinne jag sparat där det stod något på Italienska och då kom jag ihåg att jag åt just den glassen i Rom sittande vid Fontana di Trevi med solen i ansiktet och självklart fick glasspinnen bo kvar i lådan då den lämnade så vackra minnen. I botten av en banankartong låg ett ensamt samlarkort. Ett enda kort överlevde faderns utrensning då han likt en diktator röjt bort alla spår av samlingen som tagit hans dotter år att få ihop. Rena maffiafasonerna utfört av ingen mindre än Jörgen med ett J. Samlingen i fråga var Garbage Pail Kids och de hamnade under faderlig lupp när han råkade få syn på kortet Unzipped Zack och där beslöt att korten var för hemska för hans stackars oskyldiga dotter och antagligen skulle förstöra hennes nattsömn. Min barndomsvän Ylva samlade också på saker, bara det att det tyvärr redan var mina saker. Varje gång hon lekte hos mig fick jag leka larmbåge när hon skulle gå hem och likt en amerikansk snut klappa längst med hennes fickor och be henne tömma ut innehållet på hallbordet. Ut trillade syrrans babyrosa läppstift, tre puttekulor och en Barbiedocka. Varje gång samma sak och det var liksom ingen big deal.

Det eviga samlandet

Hade jag någon gång missat något hittades det alltid på hennes rum och då samlade man ihop sina stulna prylar på vägen hem. Idag hade hon nog fått domen kleptoman men då var hon bara långfingrade-Ylva. Under min coola tid som smygrökande oförstådd tonåring samlade jag på snygga tändare i alla de former. Tändare som såg ut som läppstift och pistoler och även en och annan stormtändare. Jag var liksom din 2go2 tjej om du behövde tända en grill eller en cigg i en orkan. Då fanns Majsan där med för mycket solpuder och avklippt jeansjacka som det kvinnliga svaret på Keith Flints "Firestarter". Jag tror vi alla har lite av en samlare inom oss, kanske det härstammar från djuren som nästar och samlar ekollon för en regnig dag, vem vet.

Tänk att nästan alla här har en förälder eller en mormor som sparat på samlartallrikar som de sen hamrade upp på väggen och inbillade sig att de skulle bli värda pengar en dag för det endast fanns i typ 2000 exemplar. Går man in på en valfri Myran så kastar de dom tallrikarna efter kunderna nu för vem i sitt rätta sinne vill ha en tallrik på väggen? Min pappa Jörgen med ett J vill tydligen det för det hänger en rad över anusgardinerna i köket. Om ni missat anusgardinerna och blev nyfikna nu kan ni hitta allt om dom i en blogg jag skrev för ett tag sedan här:Majsans blogg

Men dock ska samlandet inte blandas ihop med folk som gått helt apeshit med sitt samlande. De kallas horders och vi som sitter med 20 biobiljetter i en låda vill helst inte nämnas i samma mening som dom. De är liksom jag om jag förlorar kontrollen och den framtiden vill jag inte se framför mig. För jag tror det är en tunn tråd att balansera på, att inte ta det till det extrema. I något program för nått år sedan var det med ett gift par som samlade på tomtar och där kunde man direkt märka att de genom sitt samlande började få tomtar på loftet på riktigt om ni hänger med. Det var inte så att de hade ett gäng lådor på vinden som hämtades ner varje jul utan här snackar vi om ett juldekorerat hus året runt.

Tomtar från golv till tak. Fanns inte en kvadratcentimeter i hela deras hem som inte var täckt av tomtar, en slags snällare version av The Dollhouse i Resident Evil Village men precis lika jäkla creepy. Samlande ska ju vara roligt, det ska inte ta över ditt liv. Man vet att man har ett beroende och ett problem när man avbokar att komma till en fest för att man ska vara hemma och polera sina tomtar. Där är jag inte än. Nu avbokar jag trots allt bara fester för att sitta hemma med min hund och spela TV-spel och det är i min bok helt okey faktiskt. Idag samlar jag väl inte på något specifikt mer än på Fallout-merch och det kom sig efter att jag upplevde spelkärlek till Fallout 3 efter runt 350 timmars speltid.

Inte så där hysteriskt samlande men jag har genom åren fått ihop två olika Pip-Boy, en lunchlåda, lite samlargubbar och lite special editionstuff. Även fått en finfin väckarklocka av Petter och en påse vaniljkaffe som nu står i hyllan bland allt det andra och myser. Jag söker inte efter saker med lykta men landar de i mitt knä så överväger jag ibland nya köp. Jag sparar mer på saker av just sentimentala skäl. Alla mina gamla konsoler står i hyllan, har liksom aldrig kunnat sälja något som gett mig så mycket glädje som just dessa saker gjort.

Visst har jag sålt av spel, men pärlorna som jag verkligen gillat står även de kvar. Alla mina Resident Evil-spel sen Playstation är några som överlevde när jag sålde bort mina andra PS1 spel. Till och med de gamla NES-spelen står kvar i sina originalkartonger för jag har alltid varit sjukt rädd om mina saker. Jag lekte sönder mina syskons prylar men mina ser otäckt orörda ut. Jag vet, skitunge som min syster skulle säga.

Men hon fick sin hämnd om man tittar i mina barnböcker som än i dag är i perfekt skick men rätt som det är dyker en stor kritmålad penis upp lite här och var om man bläddrar bland de släta sidorna. Lite som en dickpic från 80-talet men med dålig anatomi för hon hade nog inte sett så många på den tiden. Marcus röst ekar i mitt huvud att prylar inte gör en lycklig men det gör inte tomma hyllor heller. Så jag fortsätter balansera på min lina. En till samlargubbe dör jag inte av.

Samlar du på något trevligt eller är du som Marcus som gillar en lägenhet som lätt kan misstolkas vara ett rum på Östra sjukhuset?