Xdefiant

Xdefiant

Det här med att kopiera och göra det snyggt, är såklart ingen enkel sak. Ibland blir det platt, icke-originellt och utan existensberättigande (som när Gears of War-pappan Cliffy B kopierade Overwatch i Lawbreakers eller när Time Splitters-teamet plagierade Halo i det utskrattade Haze) men minst lika ofta är det smart att snegla både en och 122 000 gånger på genregiganterna. Call of Duty i sig är ju i mångt och mycket en Medal of Honor-klon, Uncharted en Tomb Raider-klon (initialt) och Forza Motorsport en Gran Turismo-klon. Ibland blir slutresultatet en vässad, bättre version av originalet och när det gäller nysläppta Xdefiant såg det på förhand ut som om Ubisofts haussade multiplayerparty skulle kunna toppa världens mest populära actionspel.

Efter fyra års utveckling är den tidigare supportstudion Ubisoft San Francisco klara med ramverket och har rullat ut spelet som på förhand beskrivits som "The Call of Duty Killer" av de mest skjutglada spelarna. Utvecklingen inleddes i slutet av 2019, spelet utannonserades ett drygt år senare och producenten här stavas Mark Rubin som tillsammans med Vince Zampella anses vara de två viktigaste personerna för både födelsen för spelserien men framförallt det smått bisarrt kraftfulla genomslag som 2007 års Modern Warfare fick, när det damp ned som en blixt från klar himmel. Rubin producerade Call of Duty 4: Modern Warfare, han producerade Modern Warfare 2 och 3 och han jobbade även under elva års tid med den interna strukturen och arbetsflödet i sig inom Infinity Ward för att sedan ta ett par sabbatsår och under den tiden erbjudas ett eget projekt med en egen 80-mannastudio hemma hos Ubisoft.

Att Rubin & Company inte ville utveckla något annat än en fullfjädrad Call of Duty-utmanare baserad på samma byggstenar som Activisions monolit är konstruerat av, blev tydligt redan 2021 när Xdefiant visades upp. Det såg nästan identiskt ut med samma upplägg, samma typ av design, samma vapenarsenal, fokus på movement och Loadouts och det har sedan alfa-testet för egen del aldrig rådigt några tvivel om att detta är en Call of Duty-kopia. Rakt av. Och det är det. Jag har sett tyckare som desperat försökt få det till att Ubisofts utmanare står på egna ben, men det gör det inte. Det står knappt i egna strumpor, utan har lånat bomullstrådarna som dessa virkats av precis som allting annat och att påstå att det inte är en Call of Duty-kopia för att det går en smula långsammare rent tempomässigt än aktuella Modern Warfare III, känns lite som att försöka göra en poäng av att Crash Nitro Racing inte är en Mario Kart-klon för att go-kartsen inte kan skjuta sköldpaddsskal. Vansinne.

Xdefiant

Xdefiant är en teambaserat arena-shooter där sex spelare möter sex spelare i en rad olika upplägg som alla lånats från Call of Duty. Du kan spela regelrätta dödsmatcher där den som skjuter andra spelare i det andra laget flest gånger vinner, du kan spela escort-uppdrag där du ska försvara en makande långsam, pansarklädd robot mot en viss plats och du kan spela Hardpoint-doftande matcher där det går ut på att försvara ett antal punkter på kartan, precis som i Lockdown. Ubisoft San Francisco har utöver Call of Duty även låtit sig inspireras av Overwatch då varje av de fyra karaktärsklasserna har olika specialattacker som du kan nyttja när det hettar till. Det finns energisköldar, brandbomsdrönare, specialgranater och allt där i mellan och om du nöter in killstreaks kan du även aktivera "Ultras" precis som i Overwatch och jag skulle nog kalla den mixen mellan movement-fokuserad 6v6-action i högt tempo med specialförmågor på det här viset, inte fungerar särskilt bra. Det saknas balans här, det gör matcherna spattiga och den variation som Mark Rubin och hans gäng velat åstadkomma känns mest bara som ett team som kastat saker mot närmaste vägg för att se om något kan tänkas fastna.

Xdefiant

Rent spelmekaniskt känns det verkligen exakt som att spela Call of Duty: Black Ops 2, dock. identiskt. Det är aningen långsammare än Modern Warfare III men TTK:n är lika ilkvick vilket gör att du kommer att dö, dö, dö och dö igen. Två välplacerade AR-bulor i skallen dödar lätt en motspelare och map-designen är förhållandevis öppen med mängder av vinklar åt alla håll vilket ska motverka camping och defensivt spel. Allt här, precis som i förlagan, handlar om att pressa, attackera, spela aggressivt. Push, push, push... Och för att det ska bli mindre enformigt än vad Mark Rubin idag anser att Call of Duty är, har man i fallet med Xdefiant valt att helt utesluta alla typer av skillbaserad matchmaking.

Utanför Ranked-läget här matchas du aldrig med spelare med samma level och samma ungefärliga KD (Kill / Death Ratio) utan slungas bara in med andra spelare som är lediga och spelklara, vilket såklart fungerar som multiplayermatcher gjorde "back in the day". Idén om att skillbaserad matchmaking sabbar glädjen och variationen i den här typen av spel är god, för i Call of Duty skulle jag säga att det har skett, till viss del åtminstone. Det ska dock sägas att det inte fungerar något bättre i Xdefiant eftersom de allra flesta som spelar crossplay-MP online idag är så pass vassa med sitt sikte att man som casual-spelare ändå hela tiden blir plöjd i ryggen av betydligt vassare gamers. På så sätt skulle jag säga att Ubisofts marknadsföringstaktik med att under flera år nu nämna att skillbaserad matchmaking sabbat den här genren och att de avstår, varit mer snack än verkstad. Det spelar faktiskt inte särskilt stor roll längre. Inte idag.

Själva "gunplay"aspekten är klart godkänd i Xdefiant. varje vapen känns som att avfyra samma vapen i Call of Duty: Black Ops 2 (samt 3) och TTK:n skulle jag säga är identisk, också. Det finns en del bekymmer enligt mig med hur själva karaktären och dess armar/händer animerats då de svajar från sida till sida medan man sprintar lite väl mycket. Ibland känns det lite som att styra en mindre båt och movement-portionen med "sliding" och "mantling" blir aldrig lika intuitiv eller smidig som i Call of Duty, vilket är synd. Känslan i vapnen, rekylen och hitboxarna hos motspelarna fungerar bra dock även om det behövs polering lite överallt, som i alla spel av den här typen (som sällan släpps i färdig form, numer).

De olika fraktionerna som kallas "Defiants" har delats in i olika kategorier och hör alla till olika spelföljetonger signerat Ubisoft och här känns det för egen del som att Ubisoft San Francisco bara gått halva vägen och därmed gått miste om mängder av existerande potential. Det finns karaktärer här från The Division, Ghost Recon, Rainbow Six, Far Cry samt Splinter Cell men de ser aldrig ut som de härstammar från dessa älskade spelvärldar och deras förmågor känns aldrig så klockrena som de borde vara. Jag begriper att man försökt strömlinjeforma spelupplevelsen här och försökt stå på egna ben snarare än att förlita sig blint på tyngden i Tom Clancys bästsäljande actionuniversum men jag hade mycket hellre sett att de gått hela vägen här, skapat stealth-spioner från Sam Fishers värld, krigsbruna Future Soldier-soldater samt Wildlands Spec Ops-pittar från Ghost Recon samt mer fokus på Riot Shields och tyngre arsenaler från Rainbow Six. Det finns delar av det där, som sagt, men inte särskilt mycket och det som finns betyder väldigt liten reell skillnad när man väl spelar.

Det finns en hel del trevliga maps här, dock. Flera av kartorna har inspirerats hårt av gamla multiplayerfavoriter från Black Ops-följetongen och inte sällan är de hyperdetaljerade och tematiskt varierade vilket jag uppskattar. Det går att panga sprinttokiga motspelare inuti en paint ball-arena, inuti ett tivoli eller ett museum proppat av egyptisk historia och jag gillar flera av kartorna. Det finns samtidigt minst lika många oinspirerade, typiska, generiska kartor som du hittar i varenda multiplayershooter och på det vis som man från Ubisoft San Franciscos håll jobbat stenhårt för att inte tillåta någon form av camping eller några slags dörrar, känns begränsande sett till matchernas dynamik.

Grafiken i Xdefiant baseras på svenska Massive Entertainments Snowdrop-motor som jag tror är världens bästa specialbyggda grafikmotor just nu, Unreal Engine 5.4 inte inkluderad. Kartorna är som sagt hyperdetaljerade och väldigt snyggt ljussatta precis som samtliga av karaktärerna. Animationerna ser lite stela ut och det saknas förstörelse eller någon slags texturerad påverkning på miljöerna, men det flyter istället superfint när matchen väl startat och laddningstiderna är chockkorta. Ljudet lämnar dock klart mer att önska och utöver platt vapenknallar och en nasal, smygdistad speakerröst som mest bara upprepar samma trötta pappa-skämt är direktionsljudet för framförallt fotspår riktigt dåligt. Väldigt ofta har jag blivit brassad i ryggslutet av en motspelare som klampat upp bakom mig på ett klinkergolv och stoppat hagelpipan mot bakstycket av min kevlarväst utan att jag hört så mycket som ett knyst, något som för egen del skapat en hel del irritation de senaste kvällarna. Prisbilden i Ubisofts "Item shop" känns bisarr också där det finnes "skins" för upp till 800 kronor styck, något som säkerligen går att motivera med att spelet i slutändan är helt gratis, men ändå. För dyrt. För girigt. Det finns inget "mikro" med dessa mikrotransaktioner längre vilket också retar mig.

Efter några veckor med betaversionen och tre dygn med det färdiga spelet känner jag mig kluven. Själva grundmekaniken i Xdefiant tillsammans med grafiken är det ju inget fel på. Det fungerar bra. Det känns bra att panga alla de vapen som stoppats in här och grafiken är tack vare Snowdrop Engine utsökt. Det finns dock trots detta ingenting här som gör att jag hellre skulle spela Mark Rubins utmanare än att starta igång Call of Duty och med tanke på hur nära de rört sig sett till mekanik, struktur, upplägg, dynamik, spelsystem och estetik känns detta mer som en Wish-version av Activisions actiongigant än ett spel som står på egna ben, i egna strumpor.