Helena Bergströms bottenlösa sorg efter tragiska dödsfallet: ”Jag skriker”
Helena Bergströms bottenlösa sorg efter tragiska dödsfallet: ”Jag skriker”
Helena Bergströms tvingades ta avsked från hästen Jojje efter 18 år. Nu berättar hon om den bottenlösa sorgen.
– Det är så brutalt, säger skådespelerskan till Amelia.
Ladda ner Hänts nya app här - nöje och nyheter utan betalväggar!
Helena Bergström, 60, är en av våra mest ikoniska skådespelerskor. Utöver skådespeleriet har hon även en stor passion för djur, och inte minst hästar.
Hela 18 år spendera Helena ihop med hästen Jojje, som gick bort i februari tidigare i år. I en intervju med Amelia berättar skådespelerskan nu om den bottenlösa sorgen.
– Tyvärr har man djuren bara till låns. De fyller ens tillvaro under åren man har turen att få vandra vid deras sida. Sorgen efter att man förlorat ett djur är svår att beskriva, säger hon.
Helena Bergström tvingades ta beslutet för hästen Jojje
Helena minns tillbaka till när Elin från hennes stall ringde, hon hade tagit in Jojje från hagen och han haltade svårt.
– Jag kunde direkt se på veterinärens ansiktsuttryck att det var allvarligt. Jojje hade skadat sig så svårt att det var osäkert om han ens skulle kunna trava och galoppera igen.
Jojje var 23 år, vilket Helena förklarar är gammalt för en häst. Rehabiliteringen skulle vara lång och riskfylld, potentiellt även utan resultat.
– Min tacksamhet för allt som den här älskade hästen har gett mig går inte att värdera. Allt fantastiskt jag har fått uppleva med honom under de 19 år som han var min är ovärderligt, säger hon och fortsätter:
– Han älskade att röra sig och gå i hagen. Jag kunde inte stå ut med att se honom lida och tyna bort. I förtvivlan tog jag det svåraste beslutet som finns att ta som djurägare.
Helena Bergström om svåra sorgen: ”Jag skriker”
Helena blir tårögd när hon berättar.
– Jag ville stå vid hans sida. Vara hos honom in i det sista. Min vän Viveka tog mig under armen morgonen därpå när jag ledde Jojje som haltade svårt mot sommarhagen. Det var ett sådant fint morgonljus. Nästan sakralt och Jojje var så vacker där han sedan stod och åt morötter och äpplen ur min hand.
– Det smäller och han faller ihop. Det är så brutalt, så definitivt. Jag skriker och springer undan, samlar ihop mig och går tillbaka. Jag klappar honom men det är bara kroppen som är där. Jojje är redan borta.
Tomheten och sorgen efteråt var stor. Helena trodde att hennes liv med hästar var över.
– Det dröjde inte länge förrän Viveka drog med mig på en träning, där jag red en lånad häst. Jag insåg snabbt att jag inte kunde vara utan allt det här.
FOTO: Karin Törnblom/TT / Erik Simander/TT