Still Wakes the Deep
Still Wakes the Deep
"I rymden kan ingen höra dig skrika" var den berömda sloganen som bidrog till att tydligt och slagkraftigt förklara premissen i Alien. Still Wakes the Deep utspelas sannerligen inte i rymden utan på en nedgången 70-talsoljeborrplattform någonstans utanför Skottland - men denna klassiska Alien-slogan skulle fungera ganska bra här med.
När äventyret tar sin början får vi träffa Cameron McLeary. En arbetare med ett till synes problemfyllt privatliv som gör att han hotas av rättsväsendet efter några våldsamheter som dessutom gjort att förhållandet med frun och mamman till hans två barn är på upphällningen. Det börjar som en helt vanlig dag ombord på riggen Beira, där vi får gå omkring och göra vårt dagliga arbete, inklusive att få en rejäl utskällning av chefen.
Redan från första stund står det helt klart att utvecklarna lyckats oerhört väl med att förmedla bilden av 70-talet. Det är jordfärgade material så långt ögat når, föremål vi förknippar med eran, folk röker precis överallt och till och med medarbetarna känns trovärdiga, från en överviktig kock till den osköne chefen. Och som kronan på verket har vi fenomenala röstskådespelare som alla handplockats för sin tydliga skotska accent, vilket ytterligare bidrar till att öka trovärdigheten.
Men detta är såklart ingen vardagssimulator, utan ett skräckspel från brittiska The Chinese Room som med bland annat Everybody's Gone to the Rapture bevisat att de kan det här med att skapa stämning. Och snart går något fel när borren träffar något hårt på botten. Jag vill försöka undvika att spoila något för er och är därför medvetet vag om händelserna, men klart är att besättningen på Beira väckt något till liv som absolut aldrig borde ha störts och snart har vi med till synes övernaturliga monstrositeter att göra som snabbt hotar hela oljeborrplattformen och framför allt tycks absorbera alla som kommer i kontakt med det.
Still Wakes the Deep
Det leder till ett gameplay som känns närbesläktat med kanske framför allt Alien: Isolation, där du alltså inte kan bekämpa fienderna, utan får gömma dig istället. Dina bästa vänner (utöver enstaka överlevande) är därför bänkar, skåp och annat du kan krypa in i, och dina tillhyggen består av sådant som en termos att kasta för att avleda fiender. Ibland blir jag dock upptäckt varpå spelet direkt avslutas och jag får börja om igen. Dödsfallen är ganska odramatiska på det sättet, men desto mer gameplay-vänliga eftersom det aldrig blir frustrerande.
Mötena med monstren kan bli väldigt intensiva och det finns även regelrätta jaktscener. Genom att klicka på höger analogspak kan du snabbt kolla dig 180 grader över axeln och ser då det som jagar dig komma ångande i några av de mest kusliga scener jag varit med om i ett spel, en funktion som bara kan beskrivas som direkt sadistisk. Men annars kommer mycket av skräcken just från att inte veta, höra saker och undra vad det var samt sitta gömd och se övernaturligt farliga varelser går förbi på bara några decimeters avstånd.
The Chinese Room har lyckats väldigt väl med att skapa gameplay av allt på ett sätt som löst för tankarna till Quantic Dreams äventyr (Fahrenheit och Detroit: Become Human). Det betyder att du måste bända upp hänglås och vrida på reglage med mera genom att faktiskt göra rörelser med handkontrollen som vagt påminner och det du faktiskt utför. Till detta kommer även sådant som att klättra och simma, samt även mindre plattformsliknande passager som ofta kittlar rejält i magen medan du tar dig runt den alltmer havererade oljeborrplattformen.
Still Wakes the Deep
Att navigera går för övrigt enkelt eftersom du med ett tryck till vänster på styrkorset får riktningen för slutmålet, och längs banorna används gul färg för sådant du kan interagera med. Dessutom saknas grejer att leta så det finns ingen anledning att gå runt och finkamma alla områden efter collectibles. Det är helt enkelt inte den typen av spel, vilket var helt rätt beslut från The Chinese Room. Jag vill även lyfta fram den suveräna ljudbilden och den ofta helt magnifika grafiken som ofta imponerat mer på mig än storspel brukar lyckas med. Man ska undvika att tala om fotorealism, men ibland är det bra nära.
Det är i slutändan bara småsaker som förhindrar högre betyg för Still Wakes the Deep. Bland annat tillförs för få nya sätt att skrämma mig på, vilket gör att jag i slutet kan alla trick. Spelkontrollen är heller inte helt superb och kan krångla till det mellan varven, och bilduppdateringen är inte så jämnt som jag hade önskat. Dessutom har spelet en av de märkligaste springanimationer jag sett då Cameron kastar armarna framför sig i ett ursinnigt tempo som ser så komiskt ut att det förtar lite skräckkänsla.
Småsaker som sagt, men lite för många ändå och i slutändan landar jag i betyget åtta. En mycket stabil sådan. Vill du ha ett skrämmande och suggestivt äventyr som förlitar sig på annat än billiga jump scares för att skrämma dig, och dessutom berättar en intressant historia - så bör du ge Still Wakes the Deep chansen.