Spelmekaniken som förändrade allt

Spelmekaniken som förändrade allt

Dagens storspel tycks för tillfället befinna sig lite i en återvändsgränd. De är så dyra att utveckla att inga som helst risker får tas, och det gäller att hålla sig väl med alla rådande trender och se till att ingen kan tänkas bli upprörd. Dessutom är det oerhört viktigt att titlarna är uppbyggda som live service för att vi ska kunna spela en och samma titel i åratal och fortsätta spendera pengar i dem.

En tråkig utveckling måhända, men jag kan inte annat tänka mig att även detta är en slags fas innan utgivarna inser att inte alla spel kan vara Fortnite och Call of Duty: Warzone, och att det går att sälja 20 miljoner exemplar av spel som "bara" erbjuder en rejäl kampanj - samt att även denna publik gärna köper välgjort DLC. I väntan på det tänkte jag nu att vi skulle göra en liten nostalgisk resan får att bli påminda om hur underbart det är att få överraskas av helt definierande spelmekanik, som inte bara lyfte spelserien i sig, utan även hela spelvärlden och lämnade svallvågor i åratal framöver.

Spelmekaniken som förändrade allt

Kom ihåg dock att det inte handlar om att vara först alla gånger, utan om att göra det rätt och/eller bäst. Jämför med hur Microsofts tidiga Windows-telefoner kunde allt och lite till som Apples efterföljande Iphone 3 kunde - men där sistnämnda gjorde det så mycket bättre att den blev startskottet på smartphone-revolutionen.

Cover-mekaniken från Gears of War

Vi har tagit skydd förr i actionspel och det har även funnits spelmekanik för att luta sig fram över kanter. Det var dock Cliff Bleszinski som visade vägen med Gears of War, där man med ett enkelt knapptryck sögs fast bakom en vägg och där Marcus Fenix liksom kunde sträcka upp armen och körde "spray and pray" mot Locusts. Genom att hålla in siktet kunde vi dock kika upp bakom väggarna och med precision skjuta sönder fienderna, samt även kasta oss mellan skydd för växelvis framryckning, gärna under ihållande nedtryckande eld från en medspelare. Cover-mekaniken var så bra att den halv dominerade hela Xbox 360-eran och fick otaliga efterföljare samt används än idag.

Spelmekaniken som förändrade allt

Bullet Time från Max Payne

Begreppet Bullet Time populariserades i Matrix från år 1999, där Neo som bekant kunde dyka undan kulor i ultrarapid. Läckert, men i spelvärlden var det finska Remedy som insåg hur detta kunde revolutionera actiongenren och lät deras pillerknaprande protagonist slänga sig i slow motion för att på så sätt kunna undkomma kulor och skjuta ner fiender. Det resulterade i att jag som spelare kände mig oerhört häftig och skicklig, och ledde i sin tur till att det under flera års tid fullkomligen drällde av titlar som lät spelare sakta ner tiden, och ändå idag ser vi hur detta regelbundet används i allt från Fallout-serien till Red Dead Redemption.

Dubbel- och vägghoppet från Super Metroid

Metroid-serien var på intet vis först med dubbelhoppet som en Google-sökning avslöjar debuterade i 1984 års Dragon Buster, medan vägghoppet brukar tillskrivas Segas Alex Kidd in Shinobi World från 1992. Men där det länge bara var ett ganska ologiskt system (hur kan man hoppa i luften?), började vi se vikten av det i den så kallade metroidvania-genren i och med det första Metroid. Genom att lägga ut minor i luften kunde Samus studsa sig uppåt, och när det väl var dags för Super Metroid så fick Samus möjligheten att ta sig uppåt genom en slags tidig version av ett dubbel-/vägghopp. Sedan dess är detta en självklarhet i alla metroidvania-titlar av rang och i allt från Castlevania: Symphony of the Night till Ori and the Will of the Wisps finns systemet intakt. Idag finns det ofta med även i actionspel eller rollspel, där vi har något slags jetpack-liknande utrustning som låter oss skutta i luften i vad som egentligen vara är en variant på dubbel- och vägghoppet.

Närstriderna från Batman: Arkham

Idag förknippar vi kanske främst Rocksteady Studios med det ytterst mediokra Suicide Squad: Kill the Justice League, vilket såklart är lite orättvist. Det är trots allt studion som gav oss Batman: Arkham-serien, vilket jag fortfarande anser är världens bästa superhjältesimulatorer. Att slåss i spel har vi naturligtvis gjort förr, men tidigare var de oftast styltigt utformade som ett beat 'em up där man gick runt och tog sig an olika fiender. I och med Batman: Arkham så fick vi äntligen ett enkelt och intuitivt system som lät oss studsa mellan olika fiender och kunde lätt se när någon laddade på för en rallarsving i nacken, varpå Batman kunde undvika och fortsätta slåss i en sammanhängande rörelse som gjorde fightingen till en dans. Det här blev en helt definierande spelmekanik som är högaktuell än idag, inte minst i Insomniacs hyllade Spider-Man-titlar.

Stealth-upplägget från Metal Gear Solid

Innan du hinner vråla att det minsann fanns stealth även i Metal Gear till NES, så kom ihåg att Segas arkadspel 005 från 1981 var det första stealth-spelet enligt Guinness rekordbok. Det handlar dock som sagt om att vara bäst, och när 3D-grafik slog igenom på allvar i och med lanseringen av Playstation i mitten av 90-talet, så passade Hideo Kojima på att damma av Metal Gear-serien igen och levererade stealth av ett slag som är marknadsledande än idag. Snake fick smyga, krypa, gömma sig och mycket annat, medan den förhoppningsvis intet ont anande fienden vare sig såg eller hörde honom. Systemet var fullkomligt stilbildande och har kopierats fullt ut av bland annat Ubisoft i Splinter Cell, av Arkane i Dishonored, av Naughty Dog i The Last of Us och till och med av Nintendo i The Legend of Zelda: The Wind Waker. Och än idag innehåller actionspel ofta stealth-passager där vi ska åla oss förbi vakter, och Assassin's Creed-serien hade såklart aldrig funnits utan Snakes första stilbildande och mycket definierande 3D-äventyr.

Finns det något spel som du tycker definierat spelmekanik på ett sådant sätt att det påverkat hela spelvärlden?