Dag "Daggen" Olsson död – blev 79 år

Efter en tids sjukdom har Dag “Daggen” Olsson avlidit.

En av Sveriges största hockeydomare genom tiderna blev 79 år, rapporterar Sportbladet.

Sportbladet skriver att den svenske domarlagendaren Dag “Daggen” Olsson gått en kamp mot Parkinsons och att han under natten till lördag avled vid 79 års ålder.

– Han blev sämre i början av veckan. Han hade fått en infektion i lungorna och hade svårt att andas och det gick inte att häva, säger hans före detta kollega och nära vän Ulf Lindgren till Sportbladet.

För att hylla domarlegendaren repriserar vi i dag Old School Hockey-intervjun med “Daggen” från december 2014, där han berättade om sin karriär som innefattade finaler i VM, OS och Canada Cup.

– Uppväxten i Orsa som idrottskille var jättebra. Vid den här tiden var det hockey runt hela Siljan. Jag spelande inte bara hockey utan även fotboll på sommaren. Även det med Orsa IK. Jag spelade dessutom fotboll några matcher med Brage under den tiden jag spelade hockey med Tunabro.

Dag Olsson var inte den enda hockeyspelaren från Orsa att komma fram som lovande hockeystjärna under den här tiden. Även Nils Carlsson som hade en mycket fin karriär i framför allt Mora och Nacka kom fram ungefär vid samma tidpunkt.

– Han var en tuffing, eller rättare sagt så spelade han ganska fult och hade mycket skit för sig.

– Det jag minns väl från den här tiden är att från Älvdalen, Bonäs, Mora-Noret, Stackmora och dom här småorterna kom det fram många jättebra spelare. Många av dom klubbarna finns inte ens längre.

– Vi hade även tvillingarna Leif och Kurt Jakobsson (Skattungsbyn) som jag spelade med i Orsa. Dom blev sedan värvade till Öster och efter det till Tingsryd.

Foto: Arkiv

Redan som ung talang i Orsa fick ”Daggen” spela i samma backpar som en legendar.

– Åke Lassas. Jag var 17 år då samtidigt som Åke gjorde sin sista säsong. Han var spelande tränare i Orsa och var den här säsongen som en pappa för mig. Vilken man och vilken fysik han hade för att vara 40 år. Även Olle Goop (mer känd som travkusk, reds. anm.) spelade i Orsa och han var en riktig arbetshäst.

Dag Olsson spelade i Orsa fram till och med 1963, men det blev aldrig så att han tog det naturliga steget över till Mora. I stället blev det spel med Strömsbro i allsvenskan.

– Jag skrev på för Mora, men sedan kom jag in på lärarhögskolan i Gävle. Då var Mora jäkligt justa mot mig eftersom jag verkligen ville gå på lärarhögskolan. Man rev kontraktet så jag i stället kunde gå till Strömsbro.

– Där spelade jag med bland andra (Bertil) ”Masen” Karlsson…

Det var ju inte bara ”Masen” utan även ”Pära” Härdin, Börje ”Molla” Molander och så vidare. Hur var det att komma dit?

– ”Pära” var den enda i laget som inte var intresserad av trav. När vi hade match eller träning hade grabbarna i laget kurirer som ringde ner till Solvalla för att lägga sina vad. Man skötte det alltid snyggt så att inte tränaren skulle se.

– ”Masen” som person? Han skrattade inte så ofta och ganska allvarsam. Han var stenhård på isen och hade ett jäkla skott. Jag tror att han var väldigt underskattad som hockeyspelare. Samtidigt var han en bra lagkapten och tog verkligen ett ansvar.

Lumpen – En biljett till Leksands IF

“Daggen” i Strömsbro. Foto: Arkiv

Under Dag Olssons andra säsong i Strömsbro klev en 17-årig Wille Löfqvist upp i truppen.

– Wille var egentligen inte en lika stor talang som (Bengt-Olov) Andreasson som stod när vi gick upp i allsvenskan. Wille hängde med lite på sladden. Han blev bra, men var inte speciellt bra från början.

När och hur blev det Leksand för dig?

– Jag skulle göra lumpen i Falun och då fick jag en förfrågan om jag ville spela med Leksand.

Var det så att du och Göran Winge (pappa till domaren Daniel Winge) fick dela på den fjärdebackplatsen?

– Jo, så var det. Varför? Vi kanske var lika dåliga bägge två, skrattar ”Daggen” och fortsätter:

– Jag spelade med ”Bolle” (Roland Bond) en hel del då.

Leksand var inne i en generationsväxling vid den här tiden där spelare som Åke Lassas, Vilgot Larsson, Stig Påvels, Sigge Bröms med flera lagt skridskorna på hyllan säsongerna innan. Trots det hade Leksand på pappret ett ganska profilstarkt lag.

– ”Abrisarna” (Thommy och Christer) var hur tokiga som helst. Thommy sköt puckar kring huvudet på Sture Leksell i målet bara för att brorsan skulle få stå. Thommy och Christer tvättade aldrig sina grejer. Dom hängde upp grejerna blöta och sedan använde dom samma kläder träningen efter igen. Kläderna rasade nästan i hop i slutet av säsongen, ha ha…

– Nisse Nilsson var en tystlåten kille och ingen direkt ledare. Sedan kom Mats Åhlberg, Dan Söderström och dom här killarna, men dom var fortfarande juniorer då. ”Mapa” (Olle Sjögren) var med och kapten för laget måste ha varit Olle Öst.

– Det fanns norra och södra serien i allsvenskan då och sista matchen i grundserien var mot Mora.

– Mora var klara för slutspel medan Leksand var tvungna att ta poäng för att gå till slutspel. På vägen upp i bussen kommer Rune Mases fram och säger att den här matchen ska sluta oavgjort. Mora tar ledningen med 2-0 direkt och det var ett jäkla liv mellan båsen. I alla fall stod det 3-3 mot slutet då ”Strimma” (Lennart Svedberg) får pucken och åker upp genom hela Leksands lag och kommer fri från blå, men då skjuter han pucken ner mot hörnet tydligt långt från målet, vilket gjorde att matchen kunde sluta 3-3 och Leksand gå till slutspel i stället för Timrå.

”Leksand köpte sönder oss”

Foto: Arkivbild

Det blir bara en säsong för Dag Olsson i Leksand innan han flyttar vidare till 1970-talets riktigt stora överraskningslag, IF Tunabro från Borlänge.

– Det är den roligaste tiden som jag har varit med om som hockeyspelare. En lärare på Gylleskolan hade gjort ordning en rink där sedan många från skolan åkte. Några av dom bestämde att man skulle bilda en hockeyklubb som startade i division 5. Jag tror att det var Vilgot Larsson som var klubbens första tränare. Rune Mases var också där en kort tid som tränare.

– Man vann serie för serie även om det blev stopp i tvåan någon säsong. Sedan kvalade man upp till allsvenskan mot Kiruna, Tunadal och Nacka.

– Vi spelade i den här ”ballongen” som man kallade tältet för i Borlänge. Det ekade verkligen när man sköt i sargen. Det jag minns starkast är ändå den fantastiska sammanhållningen som vi hade i laget. Egentligen var nästan alla egna Tunabro killar och en säsong hade man inte mindre än nio spelare med i Tv-pucken.

– Jag var lärare då och hade Göran Högosta och Rolle Eriksson i skolan på dagarna. Sedan spelade vi hockey tillsammans på kvällarna.

– Tyvärr köpte sedan Leksand sönder det här laget eftersom dom var livrädda för att det skulle gå för bra för Tunabro.

Hur skulle du beskriva det här drivet som Göran Högosta. Roland Eriksson, Jan-Ove Wiberg, Ivan Hansen, Stig Andersson, Mats Eriksson med flera stod för i Tunabro?

– Det handlade också om den här kamratandan där alla ställde upp för varandra. I och med att alla var så unga så fanns det ingen direkt hierarki. När vi gick upp hade vi Olle Hedén från Falun som tränare. Han var kanske inte taktiskt den bästa tränaren, men har var djävulskt duktig på att skapa en laganda.

Säsongen 1970/71 tar alltså Tunabro klivet upp i det som då hette allsvenskan efter att ha slagit IFK Kiruna med 4-1 hemma på Gyllerinken, eller ”Ballongen” om man så vill.

– Det var i det närmaste karnevalsstämning. Alla i Borlänge var engagerade och det stod sida upp och sida ner i tidningen om hockey och Tunabro.

– En ruskig grej jag kommer ihåg är när vi spelade mot Kiruna där uppe. Vi hade chartrat ett plan och fyllt upp resten av platserna med supporters. När vi är på väg hem till Borlänge igen och just ska landa så drar piloten på motorerna igen och lyfter. Samma sak händer igen. Alla undrade vad som var på gång. Lilla Mats Eriksson var livrädd och låg nästan under sätet.

– Det visade sig att vi inte kunde gå ner eftersom det var sån tjock dimma. Reservflygplatsen var Karlstad, men den var stängd. Tredje gången chansade man att gå ner ändå fast man inte såg något. Man hade ändå fått slalombacken i Borlänge att tända sin belysning så man kunde lokalisera sig hyfsat samtidigt som man satt upp facklor längs landningsbanan. Det var verkligen knäpptyst när vi skulle gå ner för landningen, men det gick bra till slut.

Foto: Bildbyrån

Från spelare till tränare till domare – på ett par år

Dag Olsson slutar spela då han är 28 år och inleder istället en kort tränarkarriär.

– Jag hade fått ta över som tränare i Tunabro samtidigt som mitt knä hade fått sig en smäll. I dagens läge hade man fixat det, men då sa läkaren att om jag fått en smäll till på knäet så skulle jag bli invalid.

– Först blev jag tränare i juniorlaget, men under säsong två i allsvenskan lyftes jag upp som tränare i A-laget tillsammans med ”Sigge” Bröms. Säsongen därpå blev jag ensam tränare.

– ”Sigge” var taktiskt otroligt bra och hade ett stort hockeykunnande, men han kunde inte föra fram budskapet till lirarna på rätt sätt så han skickade alltid fram mig för att snacka. Men det var hans taktik som gällde och taktiskt sätt fick han verkligen ut det bästa av varje spelare.

Hur blev det aktuellt att du skulle satsa på en domarkarriär?

– Det måste ha varit 1975. Jag var lite småful som spelare, men det fanns två elitdomare i Borlänge då, Kennet Lindqvist, som hade Shell-macken, och Lennart Mattsson. Jag tankade ofta hos Kenneth. Han frågade om jag skulle vara tränare året därå och när jag sa ”Nej, det skiter jag nog i” svarade han: ”Du som var så jäkla ful skulle passa som domare”.

– Det kom ett papper hem att jag var anmäld till en domarkurs. Givetvis var det Lennart som hade anmält mig.

– Jag gick dit och sedan gick allt fort. Redan tredje säsongen som domare var jag i elitserien. Att det gick så bra för mig berodde nog mycket på att jag hade spelat elithockey bott i Gävle. I Gävle käkade jag varje dag tillsammans med Brynäskillarna. Brynäs var riktigt svåra att döma, speciellt i Gävle. Håkan Wickberg, ”Virus” Lindberg och dom här åkte jämt och tjatade på domarna. Den fördel jag hade var att dom såg mig som en spelare.

Var styrkan i ditt matchledarskap det är att du spelat på en så pass hög nivå?

– Jag tror att det var en del av det. Jag var trots allt lite känd i hockeykretsar och inte bara någon Mr. Nobody som kom dit och skulle döma.

Vilka är dom roligaste spelarna du stått och tjatat med under matcherna här i Sverige?

– Oj, jag har dömt runt tusen matcher och efter det var jag med i den internationella domarkommittén i tolv säsonger. Totalt har jag säkert sett eller spelat närmare fyratusen matcher.

– Men roligaste? Det är många. Jag stötte ofta in mig på en spelare som jag hade bra kontakt med. Det behövde inte vara kaptenen utan mer den formella ledaren. En lagkapten kunde ibland vara en gnällpåse som jag som domare inte hade så mycket nytta av.

– Många målvakter var det kul att prata med samtidigt som det fanns målvakter som inte ville prata alls. Exempelvis så sa inte Åke Liljebjörn ett ljud medan det var ett väldigt tjatande med Pekka Lindmark. Han var verkligen hur go som helst.

– Pekka kunde säga ”Va, fan nu då ”Daggen?” när det var någon tveksam situation. Då kunde man svara ”Det blir nog bra ändå, Pekka. Ni får säkert någon skitutvisning snart”. Då skrattade han bara.

– Mats Lusth, som är ganska aktuell som tränare i Malmö, vissa domare hade hur jobbigt som helst med honom. Han växte upp några generationer efter mig i Orsa så det blev aldrig några problem för mig att döma honom. ”Det är för fan två färger ‘Daggen’!!!”

– ”Challe” Berglund var en tjatapa. Men man kunde säga till honom ”Inte ett ord till från dig”, vilket han respekterade.

– Jag skrämde upp Anders Eldebrink när han kom hem från Vancouver till Södertälje som stor stjärna. Han åkte systematiskt efter varje avblåsning mot domaren för tjata. Då sa jag åt honom ”Nu räcker det. Jag vill inte se dig mer och jag lovar att jag inte kommer att lägga fingrarna emellan”. Efter några matcher kommer Södertäljes lagledare, Sonny Danielsson och säger ”Så där får du inte göra. Nu har du skrämt skiten ur Eldebrink. Så kan man inte göra som domare”. Jag svarade ”Se till att han inte kommer i närheten av mig i så fall”.

Vilken är din mardrömsmatch här i Sverige?

– Ju mer det gällde ju bättre var jag som domare. Gjorde man en skitmatch i Umeå så var det ingen som märkte det, men gjorde man det på Johanneshov så hördes det över hela hockeysverige.

– I Sverige kommer jag inte på någon direkt, men internationellt minns jag väl den match som kanske var ruggigast att döma. Sovjet och Tjeckoslovakien spelade alltid två matcher mot varandra varje höst, vartannat år i Moskva och vartannat i Prag. Man spelade match ena dagen, vilade andra och match tredje. Jag fick då frågan om jag kunde döma Sovjet och tjeckernas B-lag dag två eftersom jag ändå var där.

– Det var världskrig och man slog något för jävligt på varandra. Bara en spelare passerade båset så slog man på honom. Naturligtvis tog jag utvisningar, men jag kunde ha tagit många, många fler. Det var otäckt och ett sådant hat samtidigt som killarna spottade på varandra ute på isen.

Foto: Bildbyrån

”Krutov var bombad”

Den 13 september 1981 var en stor dag i Dag Olssons domarkarriär. Sovjet ställs mot Kanada i finalen av Canada Cup. Domare är Dag Olsson från Sverige.

– Jag gjorde min internationella debut 1979 så jag var verkligen färsk på den här nivån 1981. Det hade gått bra och hade en bra kontakt med dom kanadensiska linjemännen som jag hade med mig.

– Efter den här matchen dömde jag nästan alla Sovjets matcher mot Kanada i alla turneringar. Ryssarna vägrade ha en nordamerikansk domare medan kanadensarna inte ville ha Kompolla, Subrt eller någon av dom här gamla stötarna. Då fick jag chansen, det gick bra och efter det fick jag kanonmatcher jämt.

Sovjet vinner Canada Cup-finalen med hela 8-1 efter bland annat tre mål av Sergej Sjepelev.

– Jag minns när jag klev ut på isen till finalen. Jag hade slipat skridskorna redan hemma i Sverige, men när jag nu klev ut där så var det tvärstopp. Skridskorna hade blivit så vassa så jag inte kunde åka på dom. Jag fick åka till ett av båsen och be materialförvaltaren göra skenorna lite rundare, men ändå gick det mesta att bara svänga åt ena hållet.

– Det var jämt i första perioden, men sedan rasade det i väg och blev 8-1 till slut.

Hur var stämningen i det kanadensiska laget då?

– Det blev så stora siffror så dom orkade antagligen inte protestera. Kanadensarna brukade spela ganska fult mot ryssarnas A-femma och man hoppades hela tiden att man inte skulle sätta igång något skit. Samtidigt ville kanadensarna, i en så pass stor turnering, inte ställa till någon skandal.

– Efter den här matchen blev man känd i hela Europa och Nordamerika, mycket tack vare att namnet Dag är ganska ovanligt.

Försökte kanadensarna på något vis påverka dig inför finalen?

– Nej, absolut inte och ryssarna kände man ju igen lite grann sedan tidigare. Det gick bra och jag tog det man skulle. Det flöt på och efteråt fick vi gratulationer från bägge lagen, vilket var snyggt.

Hur var det att döma femman med Aleksej Kasatonov, Vjatjeslav Fetisov, Sergej Makarov, Igor Larionov och Vladimir Krutov?

– Dom var så enormt bra så det var alltid bara en fråga om hur många mål dom skulle göra. Vid Izvestija-turneringen 1979 eller 1980 tog jag en utvisning på en ryss, Krutov. Det var under finalen mellan tjeckerna och ryssarna. Han kunde ingen engelska utan den man kunde kommunicera med var Larionov som också var den formella ledaren. I alla fall åkte Krutov efter mig och sa något skit. Jag blev förbannad eftersom jag förstod ungefär vad han menade så jag sopade på honom en tia direkt. Det hade dom inte varit med om tidigare, speciellt inte i en final mot tjeckerna.

– Linjemännen var ryska och när ryssarna anföll kunde deras spelare åka två meter offside utan några problem, men var det en millimeter offside åt andra hållet blåste dom direkt. Det innebar att jag fick gå in och döma offside också. Jag kunde inte stå och se på när ryssarna var flera meter in i zonen eftersom det är jag som skull få skit för det.

Foto: Ronnie Rönnkvist

Hur reagerade coachen, Viktor Tichonov, när du ger Vladimir Krutov tio minuters utvisning?

– Jag tror att han blev paff och samtidigt var det så att Tichonov inte alla gånger var så bra för den här A-femman. Man sket i Tichonov ibland helt enkelt, men efter det här fick jag en bra respons även från ryssarna.

– Kasatonov sa aldrig ett ljud. Makarov ville ha utvisning på allt när han svängde in från kanten och fick några smäller. Larionov var en mycket fin kille och kunde hyfsad engelska. Fetisov fungerade det också mycket bra med. Sedan har du Krutov och han var lite bombad.

– Det var Junior-VM i Karlstad 1979. Då var han en liten tunn kille. Året därpå kom han tillbaka och var han hur bred som helst. Han hade förmodligen käkat något oerhört med tabletter och antagligen hade det satt sig på huvudet.

Vid OS 1984 i Sarajevo tilldelas Dag Olsson den indirekta OS-finalen mellan Sovjet och Tjeckoslovakien. En match som Sovjet vinner med 2-0 efter mål av Aleksandr Kozjevnikov och Vladimir Krutov.

– Då tycker man att jag skulle ha den matchen, det är min match… ha ha…

– Det var en finsk linjeman (Lasse Vanhanen) och sedan var det Tomas Moström från Gävle. Innan finalen var jag med om en incident i en annan match där lyset slocknade och det var ett enormt hallå där.

– Men finalen, jag hade blivit besviken om jag inte fick den.

TV: Jaromir Jágrs första NHL-mål i karriären