Efter dödsskjutningen: "Man vill stänga in sig"

Blommor och ljus vid platsen intill Skärholmen centrum där en man i 40-års åldern sköts ihjäl i en gångtunnel.

Rädsla, frustration och framförallt en bottenlös sorg.

Dödsskjutningen i Skärholmen har förändrat vardagen för människorna där.

Jag är bedrövad, säger Katarina som kände offret väl.

De regntunga skyarna ramar in stämningen på ett nästan kusligt sätt. I Skärholmen är det dystert, sorgset, tyst. Onsdagskvällens dödsskjutning vid en gångtunnel har gjort något med andan i Stockholmsförorten.

Och kanske också med människorna där.

Den här gången var det en, enligt uppgifter i flera medier, oskyldig man som drabbades. På väg till simhallen med sin son.

“Man blir rädd”

Katarina, som har bott i området i 43 år, kände offret väl. Hon är mycket god vän med hans mamma.

Vid minnesplatsen, där ljusen brinner och där blommorna trängs med hälsningar på handskrivna skyltar, försöker hon att sätta ord på det hon nu känner. Tårarna rinner längs med kinderna.

– En olycka kan så klart hända. Men det här. . . det är hemskt, säger hon till TT.

– Det var en bra grabb. Jag har aldrig varit med om något sådant här i mitt liv, det är svårt att förstå det.

På kort tid har det skett flera skjutningar i Skärholmen. Den 1 mars sköts en man i 20-årsåldern till döds och den 13 mars blev en man i 25-årsåldern skadad.

Katarina är numera rädd för att gå ut på kvällarna, så var det inte förr, och hon säger att hon alltid ser sig över axeln.

– Men den här gången är det annorlunda, när man känner den som drabbats. Det är personligt. Jag känner den som har försvunnit, det är så hemskt.

Kicki har också bott i Skärholmen under lång tid. 25 år, minst. Även hon berättar att hon drar sig för att vara utomhus efter mörkrets intåg.

– Det är så sorgligt. Man blir rädd, man vill stänga in sig, säger hon.

Hon pausar ett ögonblick, innan hon fortsätter:

– Man vågar inte gå ut. Det värsta är att det är så unga som drabbas.

Vill se kameror

Katarina säger att hon och flera i området gärna ser att kameror sätts upp för att skapa en slags trygghet.

– Jag tycker att det borde sitta kameror på alla husen i sådana här utsatta områden. Staten borde verkligen satsa pengar på det.

Kicki vill se fler poliser på plats.

– De borde patrullera mer i området, tycker jag. Det skulle nog göra att ungarna inte är ute, säger hon.

Kameror och fler poliser i all ära, för Katarina är skadan redan skedd. Hennes bästa väns son kommer inte tillbaka.

– Jag är helt bedrövad, säger hon.